It-säkerhet enligt HPS

Stefan Pettersson på High Performance Systems skriver om säkerhet på svenska

Month: januari, 2012

Vad är egentligen best practice?

Det är lätt att slänga sig med begreppet best practice. Vi konsulter, misstänker jag, gör det i synnerhet. Kanske borde vi i själva verket tala om good practice, okay practice eller t o m not bad practice istället.

För har vi någon vidare bra uppfattning egentligen?

Under julledigheten hann jag beta av några centimeter från att-läsa-högen™. Bland dessa centimeter fanns Jay Jacobs korta essä A Call to Arms: It Is Time to Learn Like Experts (pdf) och forskningsrapporten The Security of Modern Password Expiration: An Algorithmic Framework and Empirical Analysis (pdf) av Yinqian Zhang et al.

Den tidigare problematiserar vår benägenhet att ge rekommendationer baserat på magkänsla och antaganden, min fetstil:

Businesses and organizations rely almost exclusively on the opinions of security experts for direction and priority of risk-based resource allocation. This reliance on the subjective experience of experts begs the question, ”Under what conditions are the opinions of security professionals worthy of trust?” This complicated question has a relatively simple answer: unvalidated expert judgment is not a reliable foundation for making risk-based information security decisions.

Har vi hört det där förut eller… Vanligtvis fortsätter författaren med något utspel i stil med ”vi måste börja mäta säkerheten…” eller ”vi måste göra riskanalyser där sannolikheten och konsekvensen bedöms…”  o s v ”annars kan vi aldrig nå framgång”. Blah blah…

Men, inte den här gången! Jacobs går in på forskning om i vilka sorters miljöer det finns goda och dåliga förutsättningar för att öva upp sin intuition (läs: magkänsla). Bra och dåliga förutsättningar kallas för kind respektive wicked environments. Förklaringen Jacobs ger är så klar att jag bara citerar, min fetstil:

A kind environment will offer unambiguous, timely, and accurate feedback. For example, most sports are a kind environment. When a tennis ball is struck, the feedback on performance is immediate and unambiguous. If the ball hits the net, it was aimed too low, etc. When the golf ball hooks off into the woods, the performance feedback to the golfer is obvious and immediate.

Jacobs observation är att informationssäkerhet utgör en elak miljö, min fetstil:

[In wicked environments] we see feedback that is not timely, extremely ambiguous, and often misperceived or inaccurate. Years may pass between an information security decision and any evidence that the decision was poor. When information security does fail, proper attribution to the decision(s) is unlikely, and the correct lessons may not be learned.

Jag har svårt att komma med några invändningar. Ett förslag på att mildra problemet är en form av feedbackloop, varje gång du är på väg att ge en rekommendation baserat på magkänsla eller antagande, ställ dig själv två frågor:

  1. Varför tror jag det?
  2. Hur skulle jag få reda på att jag har fel?

Läs essän i sin helhet, den hänvisar till källor som förtjänar tid.

I princip alla källor till best practice inom säkerhet har alltid sagt att lösenord ska bytas ut med jämna mellanrum. Varför tror vi det? Hur får vi reda på om vi har fel?

Det här tar oss till forskarrapporten jag nämnde i början; The Security of Modern Password Expiration. Rapporten är av någon outgrundlig anledning en orgie i matematisk notation.

Kortfattat har forskarna, med hjälp av lösenordshistorik från 7700 riktiga användarkonton, konstaterat att det är betydligt enklare att gissa det nuvarande lösenordet om man vet ett föregående. Naturligtvis beror det på att användare inte väljer helt nya lösenord utan bara modifierar det en aning vid varje byte.

Syftet med regelbundna lösenordsbyten är ju att begränsa tiden under vilket ett läckt lösenord är värdefullt. Om en angripare får tag i ditt lösenord nu är tanken att det bara ska vara användbart fram till nästa lösenordsbyte om några månader. (Visst låter det skakigt när man uttrycker sig så?)

Nåväl, rapporten visar alltså tecken på att effekten av lösenordsbyten i praktiken inte är så stor som man kanske hoppats. Detta kombinerat med att regelbundna lösenordsbyten är en kunglig smärta i bakdelen generellt gör att man gärna ställer sig frågan: är det värt det?

Nej. Gör det (1) svårt för användare att välja svaga lösenord och (2) besvärligt för angripare att gissa lösenord. Det är en mycket bättre väg framåt…

…varför tror jag det? Hur vet jag om jag har fel?

Trevlig helg förresten!


Stefan Pettersson

Annonser

Förtroende säkerhet Facebook?

Aftonbladet har just nu en omröstning i samband med en misstänkt bugg som sprider skräck. Frågan som ställs är ”Vågar du skicka privata meddelande på Facebook?” (sic). Efter fyra och en halv timmes röstande var tre fjärdedelar av de nästan sju tusen röstberättigade rörande överens om att svaret var nej, absolut inte.

Det behöver väl knappast tilläggas att det inte är ett särskilt bra underlag… Aftonbladetläsare som precis har fått reda på att en ”allvarlig bugg sprider skräck”, att det ”kan innebära skilsmässor”, att det är ”fruktansvärt” och är ”en otrolig förtroendekris för Facebook” kan inte förväntas ge sin uppriktiga bedömning.

Likväl. Om 75 % fullständigt saknar förtroende för Facebook; ett företag som aktivt försöker förbättra sin säkerhet och är öppen med det och har åtta annonser ute efter säkerhetsfolk, då blir man mörkrädd över vad förtroendet är för godtycklig tidning, myndighet, bank eller företag… som i regel inte är i närheten.

Uppdatering @ 2012-01-11: Omröstningen har planat ut nu (16 000 röstande) men fördelningen är densamma. Vi saknar fullständigt förtroende för ett företag som har ett långt större engagemang för säkerhet än den stora majoriteten företag vi vanligtvis kommer i kontakt med.


Stefan Pettersson

Populärsäkerhet i London

Gott nytt år och god fortsättning. Hoppas att nyårsfirandet inte resulterade i förlorade ögonbryn (eller värre) på grund av felkonstruerade fyrverkerier. Förhoppningsvis så tillämpar de flesta defense in depth och ser till att inte hålla nunan ovanför pjäsen trots säkerhetsfunktionen med fördröjd avfyrning (stubintråd)…

Själv var jag i London under helgen för firande, kunde dock inte låta bli att lägga märke till lite vardags- eller ”populärsäkerhet” som jag gillar att kalla det.

POPULÄRSÄKERHET pop⁴ ω lä⁴r ~sä ³ker ~he ²t, sbst., r. l. f.; best. -en, (sälls.) pl. -er

1) säkerhetsfunktioner l. -detaljer l. -rutiner o. dyl. som finns i människors vardag; sällan anmärkningsvärda, uppfattas ofta inte alls; äv. vardagssäkerhet; t. ex. endast vänsterskor i skobutik, vinflaska öppnas framför gäst på restaurang. jfr. SÄKER, SÄKERHET, POPULÄRVETENSKAP m. fl.

Under en promenad på nyårsafton runtomkring Trafalgar Square där många samlas för att se fyrverkerierna vid London Eye (pariserhjulet) såg vi skyltar på olika stolpar. Här på ett rödlyse t ex, ”beware anti-climb paint”:

Jag har ju ingen personlig erfarenhet av det här men tydligen är det svårt att se fyrverkerier från torg om man är kort. Detta kombinerat med ett gäng öl gör att folk klättrar upp i stolpar, ramlar ner och gör sig illa. Hur ska du hindra dem? Ett alternativ är förstås att hyra in ”stolpvakter” som försöker stoppa folk från stolpklätteri, ett annat är att plocka ner stolparna. Båda låter både dyra och omständliga. (Vid närmare eftertanke vore det dessutom en ganska dum idé att plocka ner rödlysen…) Ytterligare ett alternativ är att linda in dem med taggtråd, förmodligen kommer de dock att klippas av med en enklare avbitartång, dessutom kan folk göra sig mer illa.

London har tydligen valt att måla stolpen från två meters höjd och uppåt med någon tjärliknande färg som smetar av sig när man rör vid den. Kanske är den vattenlöslig också så att problemet löser sig (no pun intended) själv efter några dagars regn.

Det här fick jag aldrig en bild på men på tal om stolpar; lyktstolpar, elskåp och andra släta ytor i vissa kvarter var täckta vad som såg ut som svart spackel. Ytan var som väldigt grov och hård strukturtapet. Här var anledningen knappast att avskräcka aspirerande fasadklättrare, ytan gav snarare bättre grepp. Efter ett tag slog det mig att det måste vara för att slippa en stadsmiljö täckt med politiska klistermärken. Ni vet vilka jag menar, de ”väderbeständiga” med ”permanent klister”…

Ett annat exempel kommer från de finare kvarteren,  en av Rolexbutikerna har inga klockor framme när det är stängt. På så vis kan man ha stora, fina fönster trots värdet på klockorna. Två saker att notera dock: (1) detta skvallrar om att det är äkta klockor som ligger i fönstrena och (2) istället kan rånrisken öka

Givetvis stoltserar London också med den lite mera konventionella varianten av säkerhet. Utsikten nedan gör förstås att man känner sig väldigt välkommen till slottsträdgården bakom Buckingham Palace. London har verkligen sinnesjukt många kameror ute på gatorna.

Men, om inget annat fungerar kan man ju alltid tillämpa ekonomiska styrmedel. Det är tydligt att London verkligen inte vill att man matar duvorna, överträdelse beivras och ger £500 i böter (vilket är tjugo gånger högre än vad det kostar att åka dit för plankning i samma stad).

Får jag passa på att påminna om bloggens nya RSS-feed? Den gamla plockas snart ner så se till att uppdatera eventuell RSS-läsare.



Stefan Pettersson